En blixt från himlen
Tänk, varje gång döden passerar oss på något sätt så slår det ner som en blixt från en klar himmel. Trots att det enda säkra i livet som vi aldrig behöver vara oviss inför, är just det faktum att vi alla ska dö. Vi ska leva vårat liv helt ovetandes om när, men helt på det klara med att, någon dag ska vi dö. Det är så självklart och egentligen det mest naturliga.
Förhoppningsvis har vi levt ett helt liv, färdigt, och lämnar livet som min morfar, hastigt med nästan 82 års liv bakom sig. Ja, min morfar levde i 81 och nästan 82 år. Vilket långt liv! Och vilket rikt liv, så mycket innehåll, så många minnen, så stor familj och så mycket visdom. Jag hade gärna haft min morfar i många år till, men jag är ändå glad för de många år han fick och jag tänker att han hade levt sitt liv färdigt.
Men så finns det gånger då döden kommer alldeles för tidigt. Då det finns många år kvar att leva egentligen. tex efter en sjukdom, eller en bilolycka. Eller för den delen en cykelolycka. Jag läste om en ung man som cyklade omkull och dog omgående. Han skulle cykla och köpa pizza, men cyklade på en trottoarkant och slant med cykeln och ramlade och slog huvudet så illa att han avled. Han hade barn. Tänk, de barnen satt kanske där och väntade på sin pizza, i stället dog deras pappa. Jag köpte cykelhjälm när jag hörde om denna story, livrädd för att dö i från mina barn!
Men inte så långt efteråt började jag glömma min hjälm och allt oftare cyklade jag utan. Trygg med den gamla vanliga tanken "det händer inte mig" Nä, jag kanske inte cyklar omkull, men döden den kommer att hända mig. den kommer hända mig, dig och alla andra! och vad har jag för garanti att det inte blir i morgon som döden kommer, eller att det inte är en cykel olycka? Inga garantier finns. Men att den skall komma en dag, det är säkert.
Men döden kommer som en överraskning och ofta blir vi varse att vi tagit för givet att vår nära skulle funnits för alltid. Den får oss ofta att stanna upp, uppskatta livet mer, de små tingen i livet, får oss att tänka till, närma oss varandra.
Döden skrämmer faktiskt mig. Ja, jag tycker det är skitläskigt till och med.
varför är det så, att det mest självklara och säkra i livet, är också det som vi helst blundar för, glömmer bort, eller tenderar att tänka "det händer inte mig" kring?
Vi är många som läser harpasiones blogg. Nästan alltid kan man bland alla kommentarerna läsa någon som skriver "du får oss tänka till" eller "du påminner oss om livet" eller "tack för att du skriver så vackert och får mig att stanna upp" etc tec.
Jag älskar den bloggen och det är kloka ord, roliga ord, allvarliga ord och det är bara så bra! Men jag brukar faktiskt undra om alla skulle "tänka till" och "stanna upp" lika mycket om vi inte viste att det låg en hemsk sjukdom där och störde?
Det är högt pris att betala för att få stanna upp och tänka till och några här i världen har tyvärr blivivt budbärare av den visheten.
Det gör ont!
Döden gör också ont. Den tar människor i från oss, får oss att sakna och längta tills det värker i bröstet.
Jag saknar min morfar varje dag. I bland blir jag arg för att han dog. Men kanske sitter han där i sin himmel och ler nu. Lägger en vakande änglarm över oss alla och hjälper oss att gå vidare och glömma bort det självklaraste i världen, att vi alla en gång ska dö.
Förhoppningsvis har vi levt ett helt liv, färdigt, och lämnar livet som min morfar, hastigt med nästan 82 års liv bakom sig. Ja, min morfar levde i 81 och nästan 82 år. Vilket långt liv! Och vilket rikt liv, så mycket innehåll, så många minnen, så stor familj och så mycket visdom. Jag hade gärna haft min morfar i många år till, men jag är ändå glad för de många år han fick och jag tänker att han hade levt sitt liv färdigt.
Men så finns det gånger då döden kommer alldeles för tidigt. Då det finns många år kvar att leva egentligen. tex efter en sjukdom, eller en bilolycka. Eller för den delen en cykelolycka. Jag läste om en ung man som cyklade omkull och dog omgående. Han skulle cykla och köpa pizza, men cyklade på en trottoarkant och slant med cykeln och ramlade och slog huvudet så illa att han avled. Han hade barn. Tänk, de barnen satt kanske där och väntade på sin pizza, i stället dog deras pappa. Jag köpte cykelhjälm när jag hörde om denna story, livrädd för att dö i från mina barn!
Men inte så långt efteråt började jag glömma min hjälm och allt oftare cyklade jag utan. Trygg med den gamla vanliga tanken "det händer inte mig" Nä, jag kanske inte cyklar omkull, men döden den kommer att hända mig. den kommer hända mig, dig och alla andra! och vad har jag för garanti att det inte blir i morgon som döden kommer, eller att det inte är en cykel olycka? Inga garantier finns. Men att den skall komma en dag, det är säkert.
Men döden kommer som en överraskning och ofta blir vi varse att vi tagit för givet att vår nära skulle funnits för alltid. Den får oss ofta att stanna upp, uppskatta livet mer, de små tingen i livet, får oss att tänka till, närma oss varandra.
Döden skrämmer faktiskt mig. Ja, jag tycker det är skitläskigt till och med.
varför är det så, att det mest självklara och säkra i livet, är också det som vi helst blundar för, glömmer bort, eller tenderar att tänka "det händer inte mig" kring?
Vi är många som läser harpasiones blogg. Nästan alltid kan man bland alla kommentarerna läsa någon som skriver "du får oss tänka till" eller "du påminner oss om livet" eller "tack för att du skriver så vackert och får mig att stanna upp" etc tec.
Jag älskar den bloggen och det är kloka ord, roliga ord, allvarliga ord och det är bara så bra! Men jag brukar faktiskt undra om alla skulle "tänka till" och "stanna upp" lika mycket om vi inte viste att det låg en hemsk sjukdom där och störde?
Det är högt pris att betala för att få stanna upp och tänka till och några här i världen har tyvärr blivivt budbärare av den visheten.
Det gör ont!
Döden gör också ont. Den tar människor i från oss, får oss att sakna och längta tills det värker i bröstet.
Jag saknar min morfar varje dag. I bland blir jag arg för att han dog. Men kanske sitter han där i sin himmel och ler nu. Lägger en vakande änglarm över oss alla och hjälper oss att gå vidare och glömma bort det självklaraste i världen, att vi alla en gång ska dö.
Aj det smittar!
"Min mamma är jämt orolig för mig", säger styvsonen. "men nu har hon lovat mig att inte vara det mer, för det blir ju lite jobbigt i bland"
Jag svarar "ja vi mammor vi är ju sånna, eller hur" frågar jag dottern som nickar och ler instämmande. "Hela tiden faktiskt, jag blir rädd i bland när du är orolig", säger hon. Styvsonen fortsätter "ja det smittar liksom, då blir man ju orolig"
GULP! Okej...hur gör man sig av med sin oro för sina barn? Eller saknaden efter dem när de inte är där? Det kanske inte går, men går det att dölja? Eller avslöjar våra blickar, vårat kroppspråk, vår energi vad vi faktsikt bär på? Hur kan man inte vara orolig när man faktiskt inte kan vara där och skydda dem jämt. När man sekunden efter man lämnat dem på skolan passerar jouren och dess löpsedlar om två kidnappade pojkar från en skolgård. Hur gör man då? Kan man inte-oroa sig då? Eller när man nästan varje dag när man går över skolgården, möter ett gråtande barn, nånstans, utan någon vuxen som antingen har gjort sig illa eller har blivit utanför, retat eller liknande. Kan man inte-oroa sig då?
Eller vart kommer den där oron i från? Är den ett arv? Har man olika tendenser till oro och i så fall varför?
Min dotter säger "jag ringer till dig när jag är hos pappa, så du inte känner dig ensam" Ånej, ska hon behöva bära det?! Såg hon min saknad? Styvsonen säger "stackars mamma när vi har semester" Han oroar sig. Dottern oroar sig.
Tänk så mycket våra barn vill skydda oss från. Och vi vill skydda dem.
Jag svarar "ja vi mammor vi är ju sånna, eller hur" frågar jag dottern som nickar och ler instämmande. "Hela tiden faktiskt, jag blir rädd i bland när du är orolig", säger hon. Styvsonen fortsätter "ja det smittar liksom, då blir man ju orolig"
GULP! Okej...hur gör man sig av med sin oro för sina barn? Eller saknaden efter dem när de inte är där? Det kanske inte går, men går det att dölja? Eller avslöjar våra blickar, vårat kroppspråk, vår energi vad vi faktsikt bär på? Hur kan man inte vara orolig när man faktiskt inte kan vara där och skydda dem jämt. När man sekunden efter man lämnat dem på skolan passerar jouren och dess löpsedlar om två kidnappade pojkar från en skolgård. Hur gör man då? Kan man inte-oroa sig då? Eller när man nästan varje dag när man går över skolgården, möter ett gråtande barn, nånstans, utan någon vuxen som antingen har gjort sig illa eller har blivit utanför, retat eller liknande. Kan man inte-oroa sig då?
Eller vart kommer den där oron i från? Är den ett arv? Har man olika tendenser till oro och i så fall varför?
Min dotter säger "jag ringer till dig när jag är hos pappa, så du inte känner dig ensam" Ånej, ska hon behöva bära det?! Såg hon min saknad? Styvsonen säger "stackars mamma när vi har semester" Han oroar sig. Dottern oroar sig.
Tänk så mycket våra barn vill skydda oss från. Och vi vill skydda dem.
Min morfar Börje
Min kära morfar Börje har gått bort. Min bästaste morfar som betytt mycket för mig.
Ända sedan han gick bort fram till begravningen har jag drömt om honom nästan varje natt. Olika drömmar, olika jobbiga. En dröm var den starkaste, och också den sista. Jag tänkte dela den med er.
Jag drömde att jag satt i köket hos min mormor och morfar och vi är några samlade som sitter där och pratar om att han gått bort. Vi pratar om begravningen och hur den ska bli och hur han ville ha det. När jag sitter där och gråter så står plötsligt min morfar där framför mig. Han böjer sig ner och kramar om mig till tröst. Jag tittar sedan på honom och frågar "men morfar, varför säger man inte att man älskar varandra när man lever? Varför väntar man så länge att folk hinner dö?" han tittade på mig och sa lungt "jag vet inte"
Jag frågade honom sen om han kommit tillbaka för att stanna. Han kramade om mig och sa "nä"
Sen vaknade jag.
Jag ska verkligen påminna mig om vikten av att säga till min omgivning hur mycket de betyder för mig medan de lever. Jag sa aldrig till min morfar att jag älskade honom, Vi pratade inte så med varandra.
Jag ska inte vara så rädd längre, det lovar jag! Jag uppmanar Er andra, våga tala om för era nära och kära hur viktiga de är för er och hur mycket ni älskar dom.
Ända sedan han gick bort fram till begravningen har jag drömt om honom nästan varje natt. Olika drömmar, olika jobbiga. En dröm var den starkaste, och också den sista. Jag tänkte dela den med er.
Jag drömde att jag satt i köket hos min mormor och morfar och vi är några samlade som sitter där och pratar om att han gått bort. Vi pratar om begravningen och hur den ska bli och hur han ville ha det. När jag sitter där och gråter så står plötsligt min morfar där framför mig. Han böjer sig ner och kramar om mig till tröst. Jag tittar sedan på honom och frågar "men morfar, varför säger man inte att man älskar varandra när man lever? Varför väntar man så länge att folk hinner dö?" han tittade på mig och sa lungt "jag vet inte"
Jag frågade honom sen om han kommit tillbaka för att stanna. Han kramade om mig och sa "nä"
Sen vaknade jag.
Jag ska verkligen påminna mig om vikten av att säga till min omgivning hur mycket de betyder för mig medan de lever. Jag sa aldrig till min morfar att jag älskade honom, Vi pratade inte så med varandra.
Jag ska inte vara så rädd längre, det lovar jag! Jag uppmanar Er andra, våga tala om för era nära och kära hur viktiga de är för er och hur mycket ni älskar dom.
om snällhet
"Du är alltid så snäll" har någon sagt till mig. Snäll?! vaddå snäll? Jag hatar egentligen det där ordet. Vem fan vill vara snäll? Kor är också snälla. Att vara snäll, det vill säga att undvika att vara rak, att undvika konfilkter, att le och dricka kaffe för att annars kan andra tycka att man är obekväm. Kort sagt en falsk feg jävel. Mespropp. Undvikande till max. vem fan vill vara en mes?
Om man inte är snäll vad är man då? Om man vågar vara rak, om man är beredd på att ta en konflikt, om man är sann mot sig själv trots att det medför visst obehag. Är man dum då?
Jag hatar ordet snäll. Mes-snäll. Jag har alltid varit så jävla snäll. En riktig mes som man kan köra över, göra som man vill med och inte behöver ta hänsyn till. Alltid varit den som valde sist för att jag är så jävla snäll. En mes är det rätta ordet. Mesen Jenny som låter andra få som dom vill så är alla nöjda. Som ser till att hålla alla konflikter borta med sin förbannade snällhet. Som inte har nån egen vilja, eller rättare sagt som är så snäll så att hon låter den egna vilja stå tillbaka. mes!
Eller den här "vi har så bra relation för vi är så snälla med varandra, vi bråkar aldrig" skit bra relation verkligen. Låter som en helt sjuk relation, där man aldrig bråkar. Snacka om att vara mesig och undvikande. Hur fan kan man ha en relation baserad på snällhet? Att vara snäll, dvs att inte ta upp de där riktigt svåra diskussionerna/samtalen. Att inte ta upp det där som egentligen pågår i ens tankar som är så tärande, nä man är ju snäll.
Jag vill inte vara snäll. jag vill hellre vara god. Godhet är fint, rent, sannt och samtidigt fyllt av respekt.
Om man inte är snäll vad är man då? Om man vågar vara rak, om man är beredd på att ta en konflikt, om man är sann mot sig själv trots att det medför visst obehag. Är man dum då?
Jag hatar ordet snäll. Mes-snäll. Jag har alltid varit så jävla snäll. En riktig mes som man kan köra över, göra som man vill med och inte behöver ta hänsyn till. Alltid varit den som valde sist för att jag är så jävla snäll. En mes är det rätta ordet. Mesen Jenny som låter andra få som dom vill så är alla nöjda. Som ser till att hålla alla konflikter borta med sin förbannade snällhet. Som inte har nån egen vilja, eller rättare sagt som är så snäll så att hon låter den egna vilja stå tillbaka. mes!
Eller den här "vi har så bra relation för vi är så snälla med varandra, vi bråkar aldrig" skit bra relation verkligen. Låter som en helt sjuk relation, där man aldrig bråkar. Snacka om att vara mesig och undvikande. Hur fan kan man ha en relation baserad på snällhet? Att vara snäll, dvs att inte ta upp de där riktigt svåra diskussionerna/samtalen. Att inte ta upp det där som egentligen pågår i ens tankar som är så tärande, nä man är ju snäll.
Jag vill inte vara snäll. jag vill hellre vara god. Godhet är fint, rent, sannt och samtidigt fyllt av respekt.
Irritation i vardagen för den som har lite att reta sig på
I dag skulle vi med en buss. Exakt 09:41 skulle den avgå här utanför. Upp till stan. Där skulle vi byta buss, och den bussen skulle avgå 9:55. Vi skulle hinna då bussarna väntar in varandra.
På den första bussen blev jag inte påsläppt med barnvagnen. "Det är fullt" säger busschaffören. Ja, det står två barnvagnar där och på den tredje barnvagnsplatsen sitter en äldre dam med rollator. "Jag måste med" säger jag som får smått panik eftersom att jag och dottern har en tid att passa inom sjukvården. Damen med rollator erbjuder sig att kliva av bussen då hon ändå bara skulle en hållplats till. Jag tackar och tackar. Men ser när vi stigit på, att mitt emot mig, fanns fyra säten markerade för äldre, gravida och rollatorer. Där sitter i stället en kvinna i min ålder med en stor rottweiler och en tonåring med piercingar överallt. Alla andra tomma säten passade visst inte dom. Så därav fick damen med rollator ta en barnvagnsplats i stället för att få med sin rollator, varpå jag höll på att nekas att ens åka med.
Hela vägen upp till stan retar detta mig så enormt och jag står och funderar på om jag ska säga något till chaffören. Men inser att jag är ganska larvig som inte kan släppa det hela och anstränger mig för att komma på andra tankar.
Så kliver vi av och börjar raskt promenera fram till bussen framför. Med barnvagnen så kliver man ju på på mitten av bussen så jag ställer mig framför mitten dörrarna och försöker signalera till chaffören att öppna dem. Men, bussens dörrar öppnas inte, i stället åker buss-faan iväg. !!??!! En ung tjej springer fram och bankar på dörren vid chaffören men han kör vidare. Jaa, så vi missade den bussen.
Lagomt PMS-svettig och irriterad ringer jag således upp länstrafiken och framför mina klagomål utförligt!!
Nästa buss kommer och vi kliver på. En utländsk man kommer ombord på bussen och försöker kommunicera med några andra passagerare. Det är uppenbart att mannen inte pratar svenska och har svårt att förstå vad de andra säger. Han går fram till busschafören som har en kollega brevid sig. På något sätt lyckas han få fram ordet "migrationsverket"
"Nä, då är du på fel buss säger den ena chafören, ta nr 11 i stället och kliv av vid hållplats xxx"
Ja, om man nu inte kan svenska så förstår man ju inte vad det betyder men han upprepar "elva" och ser frågande ut men kliver sedan av. Jag ser honom stå på gatan och se förvirrad ut. Jag försöker knacka för att peka att hållplatsen är precis bakom honom, men förgäves. Han försöker stanna en taxi i stället och viftar med en 50-lapp (taxi kostar nog mer än så...) men förgäves.
De två busschafförerna pratar och pratar. Sedan byter de plats. Den andra ska ta över körningen nu. Ingen av dem kommer på tanken att ta den utländska mannen till rätt hållplats och visa var och vilken buss han ska kliva på.
När vi sedan åkt i väg så ser jag mannen passera tågstationen. Han gav tydligen upp.
Bussen stannar där vi ska av. En tvärbromsning. DOtterns smoothie som hon håller i skvätter ut. Hon blir förtvivlad för att hon smutsat ner i bussen. Det får man ju inte göra!! "Det kan dom gott ha" svarar jag lagomt pedagogisk och barnslig.
När vi ska hem ringer vi efter skjuts!
På den första bussen blev jag inte påsläppt med barnvagnen. "Det är fullt" säger busschaffören. Ja, det står två barnvagnar där och på den tredje barnvagnsplatsen sitter en äldre dam med rollator. "Jag måste med" säger jag som får smått panik eftersom att jag och dottern har en tid att passa inom sjukvården. Damen med rollator erbjuder sig att kliva av bussen då hon ändå bara skulle en hållplats till. Jag tackar och tackar. Men ser när vi stigit på, att mitt emot mig, fanns fyra säten markerade för äldre, gravida och rollatorer. Där sitter i stället en kvinna i min ålder med en stor rottweiler och en tonåring med piercingar överallt. Alla andra tomma säten passade visst inte dom. Så därav fick damen med rollator ta en barnvagnsplats i stället för att få med sin rollator, varpå jag höll på att nekas att ens åka med.
Hela vägen upp till stan retar detta mig så enormt och jag står och funderar på om jag ska säga något till chaffören. Men inser att jag är ganska larvig som inte kan släppa det hela och anstränger mig för att komma på andra tankar.
Så kliver vi av och börjar raskt promenera fram till bussen framför. Med barnvagnen så kliver man ju på på mitten av bussen så jag ställer mig framför mitten dörrarna och försöker signalera till chaffören att öppna dem. Men, bussens dörrar öppnas inte, i stället åker buss-faan iväg. !!??!! En ung tjej springer fram och bankar på dörren vid chaffören men han kör vidare. Jaa, så vi missade den bussen.
Lagomt PMS-svettig och irriterad ringer jag således upp länstrafiken och framför mina klagomål utförligt!!
Nästa buss kommer och vi kliver på. En utländsk man kommer ombord på bussen och försöker kommunicera med några andra passagerare. Det är uppenbart att mannen inte pratar svenska och har svårt att förstå vad de andra säger. Han går fram till busschafören som har en kollega brevid sig. På något sätt lyckas han få fram ordet "migrationsverket"
"Nä, då är du på fel buss säger den ena chafören, ta nr 11 i stället och kliv av vid hållplats xxx"
Ja, om man nu inte kan svenska så förstår man ju inte vad det betyder men han upprepar "elva" och ser frågande ut men kliver sedan av. Jag ser honom stå på gatan och se förvirrad ut. Jag försöker knacka för att peka att hållplatsen är precis bakom honom, men förgäves. Han försöker stanna en taxi i stället och viftar med en 50-lapp (taxi kostar nog mer än så...) men förgäves.
De två busschafförerna pratar och pratar. Sedan byter de plats. Den andra ska ta över körningen nu. Ingen av dem kommer på tanken att ta den utländska mannen till rätt hållplats och visa var och vilken buss han ska kliva på.
När vi sedan åkt i väg så ser jag mannen passera tågstationen. Han gav tydligen upp.
Bussen stannar där vi ska av. En tvärbromsning. DOtterns smoothie som hon håller i skvätter ut. Hon blir förtvivlad för att hon smutsat ner i bussen. Det får man ju inte göra!! "Det kan dom gott ha" svarar jag lagomt pedagogisk och barnslig.
När vi ska hem ringer vi efter skjuts!
pinnarna i knutby
Nu har jag sett dokumentären om Knutby som Karin Swärd gjort. Jag har lite svårt att hitta orden för att uttrycka allt som det drar i gång i min tankeverksamhet. Men, i går, sista delen, så var det en predikan som inte får passera utan lite sågning. Där står en pastor och predikar om sex. Rättare sagt om männens rätt till sex och kvinnornas skyldighet att ge männen det. Han säger att om mannen vill ha sex så ska kvinnan se det som en välsignelse att få ge honom det. FÖr det är en välsignelse att få ge i kristendom, jo så är det. Och tänker kvinnan att hon inte vill och ligger där och surar så blir det ju inte så trevligt för henne heller. Hans förslag är således att kvinnorna skall vara tacksamma för att de får ge sin man det han vill ha. Och om dom tänker så, ja då KANSKE DE TILL OCH MED får uppleva den välsignelse som det är.
Han säger "ligg inte där som en stel pinne"
!!!!???!!! Ja, han sa så! Ursäkta mig, men sex mellan två människor resulterar inte i att någon ligger som en stel pinne. Övergrepp däremot skulle nog kunna göra det.
Han säger "ligg inte där som en stel pinne"
!!!!???!!! Ja, han sa så! Ursäkta mig, men sex mellan två människor resulterar inte i att någon ligger som en stel pinne. Övergrepp däremot skulle nog kunna göra det.
Flickan och skulden
Jag har bestämt mig för att börja träna. Efter 35 kilos viktuppgång under 9 raska månader och sedan 6 månaders kladdkaka-fikande så bestämde jag mig för att börja motionera och sluta äta kladdkaka varje dag. Detta skulle i sin tur rimligtvis leda till några kilos minskande. Ja. dessutom blir jag piggare och mår bättre och det är ett lagomt tillfälle att komma hemifrån.
Ja, så i dag skulle jag till gymet och springa på löpbandet. Den skönaste motion jag vet. Dessutom tar det lagomt lång tid så jag hinner i väg innan kvällsrutiner mm skall påbörjas med dottern.
I dag bestämde jag mig för att gå dit. Trampa ner fötterna i den knarrande snön och andas den vintriga luften. Underbart tänkte jag!
Jag började gå. Med musik i lurarna vandrade jag i väg i rask takt. Lite bråttom hade jag också för klockan hade hunnit bli en del och snart skulle dottern komma hem från grannen. Bäst som jag gick, hade kommit halvvägs, så slog det mig plötsligt hur mörkt det var. Och framför mig går en man som hela tiden vänder sig om och tittar på mig. Och antingen så har han saktat ner sin fart eller så har jag ökat min, för vi kommer närmare varandra.
Som ett slag i magen drabbar rädslan mig. Jag blir som förstenad och tvärstannar. Förvissad om att vi är de enda två på denna gata och han skulle snabbt kunna övermanna mig om han ville. Ingen skulle se, det finns inga hus nära, ingen flyktväg. Jag står still och känner en panik komma krypande över mig och tar över mitt sinne. Herregud! Våldtäkt är det värsta tänkbara.
Tankarna vandrar:
"hur fan kunde jag vara så dum att jag gick ut när det är mörkt? Vad fan tänkte jag med, jag borde skita i det här. Ska jag vända hem? Nä inte hem, vägen dit är ännu mörkare och riskerna lika många." Ja medan hundra miljoner tankar av skräck och självförebråelse far igenom mig så ser jag samtidigt att han vänder sig om och tittar på mig igen och igen och igen., Jag ringer upp min sambo som får prata med mig tills jag kommer till en gata med hus, samt lova att komma och hämta mig när jag är klar.
Förbannad blir jag också. Va fan, jag ville ju ta en skön promenad och sedan en springtur. Hur fan kommer det sig att jag halvvägs framme oroar mig för våldtäkt samtidigt som jag klandrar mig själv för att jag gått ut överhuvudtaget?? Vadan denna skuld?? Som om jag som tjej borde vetat bättre, "man går minsann inte ut på kvällskvisten och ränner, skam på mig"
Väl framme på gymet inser jag i trappen på väg ner i källarlokalen att jag kanske kommer vara själv här i kväll. Men va fan, denna skräck igen. Den första som möter mig när jag kliver in är så klart en man. "å nej, låt mig slippa vara själv med en främmande man i en källarlokal!!" Turen är med mig, några andra kvinnor är också här. Jag startar löpbandet och börjar min springtur.
Tankarna virvlar runt under de 30 minuter jag springer där. Hundra tankar. Jag ska här helt naket dela med mig av de allra värsta:
"tänk, vilken tur att jag i alla fall inte är sådär smal och snygg som hon den blonda där borta, då kanske jag inte är så attraktivt byte" "jag ska aldrig mer ha sånt där linne på mig när jag tränar, det ser ju rätt så utmanande ut""Om de andra tjejerna går så går jag med, jag vägrar bli kvar ensam med honom här" "undra om han tittar på kvinnornas kroppar när han tränar" "Man vet ju aldrig vad han tänker, han ser ju utländsk ut, undra vad han har för kvinnosyn"
"va fan jag borde inte tänka så här, varför ska jag bry mig om andra här, jag är ju här för att träna. Va faan det var den där promenaden hit som startade allt!"
Ja, jag vet, det är skithemskt men jag tänkte så. Tackade för att jag är ful i princip samtidigt som skulden genast går över på den blonda söta tjejen där borta. Som om det vore fel av henne att vara söt??? Förlåt mig fru Gud för mina tankar!! Dessutom osade det fet-rasistiska fördommar om mig!! Va faan., ska jag gå omkring och se alla män som potentiella våldäktsmän, hur kränkande är inte det? Och va faaan, varför ska jag ens behöva bli rädd?? Och dessutom, ska jag ha skuldkänslor för att jag är och tränar en vanlig vardagskväll? Ska jag i stället hålla mig inne och avstå det som är en självklar rättighet, önskan och behov?
Ja, jag må vara en nervös och orolig person, och ganska lättskrämd. Men jag tror faktiskt inte att jag är så unik om att bli rädd, en kväll då det är mörkt ute och man befinner sig ensam på en gata med en främmande man som stirrar på en. Jag tror faktiskt att det är rätt så vanligt. Och det är förbannat sorgligt och förbannat upprörande. Det är väl en mänsklig rättighet att promenera ute en vanlig kväll utan att behöva vara rädd? Hur långt ska det få gå egenligen?
Det allra värsta är dock, att jag lägger skulden på mig för att jag ens gått ut, på den söta tjejen med linnet för att hon är söt, och jag förråder mitt eget kön och mina medsystrar och jag överger mina grundvärderingar och låter rädslan göra mig till rasist!!! Det är förjävligt! Om fru Gud fick döma skulle straffet vara hårt!!!!
det värsta är, att jag tror inte att jag är så unik.
Känslor av skuld, skam och ilska ilar genom mig. När jag sprungit mina 30 minuter, hela tiden förvissad om att inte vara enda tjejen kvar här, hela tiden beredd på att avbryta och gå, så ringer jag min sambo som får komma och hämta mig. Han skojar lite om min rädsla och säger: "sån tur att du har oskulden i behåll" Jag skrattar och säger "ja,familjens heder är räddad" Men sätter skrattet i halsen och inser att det faktiskt inte är ett skoj för kvinnor i andra delar av världen. Utan ett faktum. Jag kan inte skoja om det som drabbar mina systrar i andra länder! Jag måste ju finnas där för dom! För dom handlar det ju inte om ett skoj, utan om liv eller död.
Jag ska nu läsa "flickan och skulden" av Katarina Wennstam. Gör det du med, och låt mig veta vad du får för reflektioner. Kära systrar, vi måste hjälpa varandra!!
trött mamma skriver
Jag är så trött! Så trött!! Alltså min dotter har hamnat i nån slags förpubertal fas där hon ALLTID säger emot mig, ALLTID gör precis tvärtom det jag ber henne om, ALLTID är sur och otrevlig mot mig och varje dag utbryter MINST en konflikt! Nu är jag helt enkelt trött på det! Nu bestämde jag mig för att inte gå med på det mer. I dag stod skridskor och bibliotek på agendan. Men i stället sitter jag här och hon på sitt rum och spelar game boy. Och så får det bli i dag.
Jag vet inte om det är så att barn i 7-8 års åldern har sådan här fas. Men jag är i alla fall trött på det och det blir så himla destruktivt med alla bråk hela tiden.
Som mamma kan man väl i bland bara få tappa lusten och skita i alltihopa för en stund. Inte planera bullbaket, skridskoåkandet, spelandet etc etc. Bara bli så där barnsligt less och trött på alla bråk och attityder så man helt enkelt tänker, "jag skiter i det här nu"
Suck
Jag vet inte om det är så att barn i 7-8 års åldern har sådan här fas. Men jag är i alla fall trött på det och det blir så himla destruktivt med alla bråk hela tiden.
Som mamma kan man väl i bland bara få tappa lusten och skita i alltihopa för en stund. Inte planera bullbaket, skridskoåkandet, spelandet etc etc. Bara bli så där barnsligt less och trött på alla bråk och attityder så man helt enkelt tänker, "jag skiter i det här nu"
Suck
Så som i himlen..
Jag var med om något fantastiskt. Det var Workshop med Anders Nyberg. Sång sång sång!! Vi sjöng och vi sjöng och alla lyste så starkt. Sången trängde in i varenda liten cell i kroppen, fyllde rummet, fyllde hjärtat, fyllde oss alla. När raderna "all I ask of you is forever to remember me as loving you" kom om och om igen var det inte många ögon som var torra.
Alldeles uppfylld av denna fantastiska stund, med sång, minfulness och värme, skyndade jag mig till min sambo för att berätta, dela med mig, sprida detta.
Jag öppnade dörren hem och möttes av en doft av stekt kött, en gråtande arg dotter som inte tyckte om maten, en klocka som var alldeles för mycket eftersom att det snart var simträning, en bebis med två gröna snorsträngar under näsan, två jamande katter. Jag trampade rakt i en vattenpöl i hallen som vagnen dragit med sig in såg mig omkring på detta stökiga smutsiga hem med katthår överallt!! Ögonblicket var borta. Värmen och närvaron likaså. I stället för sång var min kropp med ens fylld av stress och krav.
Men för ett ögonblick, en stund, en söndag eftermiddag, fick jag vara med och ta del, känna. Ja då var det precis så som i himlen. Jag är tacksam om det så bara var för ett ögonblick, så är jag tacksam.
Alldeles uppfylld av denna fantastiska stund, med sång, minfulness och värme, skyndade jag mig till min sambo för att berätta, dela med mig, sprida detta.
Jag öppnade dörren hem och möttes av en doft av stekt kött, en gråtande arg dotter som inte tyckte om maten, en klocka som var alldeles för mycket eftersom att det snart var simträning, en bebis med två gröna snorsträngar under näsan, två jamande katter. Jag trampade rakt i en vattenpöl i hallen som vagnen dragit med sig in såg mig omkring på detta stökiga smutsiga hem med katthår överallt!! Ögonblicket var borta. Värmen och närvaron likaså. I stället för sång var min kropp med ens fylld av stress och krav.
Men för ett ögonblick, en stund, en söndag eftermiddag, fick jag vara med och ta del, känna. Ja då var det precis så som i himlen. Jag är tacksam om det så bara var för ett ögonblick, så är jag tacksam.
Bitterfitta
Jag har nu läst boken Bitterfittan. Den rekomenderar jag nu andra läsare. Men jag måste erkänna, att mina redan tidigare bitterfittiga tendenser blommar upp en aning när jag läser den.
Min första reaktion var nästan lite panik "å nej, nu kommer jag inte kunna släppa det här, nu kommer jag bli så där negativ och bitter" Men sen ändrade jag mig och kom fram till att det är min förbannade rättighet att vara en bitterfitta om jag känner för det. Just det. så länge jag inte fastnar i det och låter bitterheten etsa sig fast i mitt inre vill säga. För det vore ju inte så utvecklande för mig och min person. Men att för ett ögonblick bara få ge utlopp till ilska, frustration, sorg och bitterhet och riktigt gnälla och klaga, ja att få bli en riktig bitterfitta, det skadar inte. Det är fan befriande till och med.
Att kapsla in sin ilska, sin frustration, sin bitterhet, ja det är ett fängelse.
Slå er fri från bojorna alla bitterfittor där ute!!! Ni är inte ensamma!!
Gud hör bön....
Det kom ett brev. Från försäkringskassan. Det är sällan goda nyheter när försäkringskassan skickar brev. Jag öppnade brevet....beslut om bostadsbidrag bla bla bla.
Ja just fasen, jag fick ju bostadsbidrag för ett par år sedan. Nu får jag väl i vanlig ordnign betala tillbaka en massa. Har hänt ett antal år nu att jag får betala tusenlappar tillbaka. Sist ringde jag och bad dom att inte betala ut mer.
Men denna gång var lyckan vänd....jag skulle FÅ pengar!!! TJOHO!!
Det räcker inte till ett hus, men vi har numera Wii och roliga spel.
Jag känner mig för ett ögonblick rätt så normal och lite som alla andra och jag trivs med det.....
....men bara för ett ögonblick.
Tänk att den lilla summan pengar gjorde mig så himla glad och tacksam
Ja just fasen, jag fick ju bostadsbidrag för ett par år sedan. Nu får jag väl i vanlig ordnign betala tillbaka en massa. Har hänt ett antal år nu att jag får betala tusenlappar tillbaka. Sist ringde jag och bad dom att inte betala ut mer.
Men denna gång var lyckan vänd....jag skulle FÅ pengar!!! TJOHO!!
Det räcker inte till ett hus, men vi har numera Wii och roliga spel.
Jag känner mig för ett ögonblick rätt så normal och lite som alla andra och jag trivs med det.....
....men bara för ett ögonblick.
Tänk att den lilla summan pengar gjorde mig så himla glad och tacksam
Att knarka eller att inte knarka, det är frågan....
Var det nån mer än jag som såg på Svt:s program "debatt" som leds av Janne Josefsson?
Egentligen har jag slutat se på dessa debatt program för jag blir bara trött och irriterad av dem. Men i går fanns det inte så mycket att välja på där jag låg i sängen och hade utlyst vilopaus. Så det blev "debatt" helt enkelt.
Exakt vad rubriken på programmet var denna gång vet jag inte eftersom att jag kastades in strax efter halvtid, men jag förstår snabbt att det på något sätt handlar om knark och konstnärer.
Alltså, i detta program, i teve, inför svenska folket, sitter alltså ett gäng människor och hävdar konstnärers behov av knark för att kunna arbeta med konst. De anser också, att det borde vara en rättighet som konstnär att få knarka.
ÅÅÅÅ,,,,,suck och stön!! Detta kan inte vara möjligt tänker jag och hinner fundera över om inte Janne Josefsson slagit sig in på dolda kameran eller nåt. Men nädå, det var helt sant!
En kvinna berättar om det pressade liv som konstnärer har för att kunna skapa. Men herregud! Vem tror dom att dom är!!?? Vaddå pressade liv? Va fan snackar dom om? Vet de ens vad det är EGENTLIGEN??
En annan kvinna, en författare, svarar att hon inte håller med. Äntligen nån med fötterna på jorden. Författarinnan säger att hon precis som alla andra, tar sina barn till dagis på morgonen och jobbar på dagen och hämtar barnen på eftermiddagen då är det matdags bollibompa mm mm. En vanlig arbetsdag helt enkelt. Genast hoppar de unga, hippa, svåra, konstnärerna på henne.
Så kan faktiskt inte alla leva! Den gråa vardagen kan man bara inte ha när man ska skapa.
"det är en sådan press på oss konstnärer att vi alltid ska vidga våra sinnen för att kunna skapa något nytt, något som ger andra människor något och ska man klara av den pressen att vara så öppen i sina sinnen så är det väldigt svårt att ha en vanlig grå vardag med dagis och matlagning"
Janne Josefsson kommer då med exakt den rätta frågeställningen i det läget:
"Men borde det inte vara de som lever i den gråa vardagen då som har mer behov av att knarka?"
Tack Janne för det perspektivet.
Vill ni hitta saker att reta er på så tror jag programmet går att se på svt play.
Egentligen har jag slutat se på dessa debatt program för jag blir bara trött och irriterad av dem. Men i går fanns det inte så mycket att välja på där jag låg i sängen och hade utlyst vilopaus. Så det blev "debatt" helt enkelt.
Exakt vad rubriken på programmet var denna gång vet jag inte eftersom att jag kastades in strax efter halvtid, men jag förstår snabbt att det på något sätt handlar om knark och konstnärer.
Alltså, i detta program, i teve, inför svenska folket, sitter alltså ett gäng människor och hävdar konstnärers behov av knark för att kunna arbeta med konst. De anser också, att det borde vara en rättighet som konstnär att få knarka.
ÅÅÅÅ,,,,,suck och stön!! Detta kan inte vara möjligt tänker jag och hinner fundera över om inte Janne Josefsson slagit sig in på dolda kameran eller nåt. Men nädå, det var helt sant!
En kvinna berättar om det pressade liv som konstnärer har för att kunna skapa. Men herregud! Vem tror dom att dom är!!?? Vaddå pressade liv? Va fan snackar dom om? Vet de ens vad det är EGENTLIGEN??
En annan kvinna, en författare, svarar att hon inte håller med. Äntligen nån med fötterna på jorden. Författarinnan säger att hon precis som alla andra, tar sina barn till dagis på morgonen och jobbar på dagen och hämtar barnen på eftermiddagen då är det matdags bollibompa mm mm. En vanlig arbetsdag helt enkelt. Genast hoppar de unga, hippa, svåra, konstnärerna på henne.
Så kan faktiskt inte alla leva! Den gråa vardagen kan man bara inte ha när man ska skapa.
"det är en sådan press på oss konstnärer att vi alltid ska vidga våra sinnen för att kunna skapa något nytt, något som ger andra människor något och ska man klara av den pressen att vara så öppen i sina sinnen så är det väldigt svårt att ha en vanlig grå vardag med dagis och matlagning"
Janne Josefsson kommer då med exakt den rätta frågeställningen i det läget:
"Men borde det inte vara de som lever i den gråa vardagen då som har mer behov av att knarka?"
Tack Janne för det perspektivet.
Vill ni hitta saker att reta er på så tror jag programmet går att se på svt play.
Skatta mera!
Alltså någon kommenterade, att dottern borde få gå på fritids trots att jag är föräldraledig. Och någon tyckte det var himla konstigt att sambons äldsta son inte får gå på fritids när jag är föräldraledig. Alltså att det borde vara självklart att han går på fritids eftersom att jag inte är hans mamma och således inte borde vara tvungen att hämta honom när skolan slutar.
Jag tycker, att det vore ännu konstigare att jag hämtar min dotter men inte hans son när de båda tillhör samma familj. Jag ska argumentera för min sak, så klart, och försöka få i hop det med min rubrik. Om man tittar på hur det ser ut på fritids. Det är enormt stora barngrupper. Väldigt få vuxna. Det kan knappast vara en miljö som främjar hälsa. Har ni tittat in en eftermiddag vid halvtre tiden nån gång? Jag gjorde det förra veckan, och fy fan säger jag bara.
Där sprang ungar kors och tvärs och ljudnivån så hög att tinnitus måste vara vardagsmat för personalen. Två vuxna människor såg jag, den ena gick inte att få kontakt med för han stod och pratade med en grupp barn. eller rättare sagt försökte prata med en grupp barn och samtidigt kartlägga vad de skulle göra så att han kunde skriva ner vart var och en gick. De skrek mest och han verkade inte få nån ordning på det där.
Den andra personalen, han gick omkring och letade ett barn. Runt om kring sprang en massa ungar. Det gick inte att göra sig hörd.
Jag tänkte att mitt i allt det där kan det ju finnas någon som kanske är ledsen, ensam eller orolig. Hur syns dom barnen? Eller om det är något barn som behöver hjälp? Hur märks man då? Eller ve och fasa om något barn saknas, hur vet man det? Om någon gråter, vem tröstar? Om någon har ont i huvudet, vem sänker ljudet? Eller om något barn, bara behöver en vuxen, för att kunna fungera och hantera att överhuvudtaget vara i en sådan stor barngrupp. Vem finns då?
Alltså det var en fruktansvärt kaotisk miljö!
För mig är det rätt så solklart, att om en vuxen i familjen är hemma, så ska barnen inte gå på fritids, då ska de komma hem! Både för sin egen skull, men också med hänsyn till de stora barngrupper som är. Det vore inte ok att jag satt här hemma på eftermiddagarna och barnen var på fritids.
Ja, säger någon, det är så sorgligt med dessa stora barngrupper.
Ja, tänker jag, men det är ju en resursfråga. Hur ska man finnansiera fler vuxna och mindre grupper? Ska man plocka från äldrevårdens pengar, eller sjukvården, eller?? Hur ska man prioritera?
Ännu viktigare blir ju prioriteringsfrågan när några vill sänka skatterna.
Jag betalar gärna skatt. Jag är så tacksam för alla skattebetalare som ger min dotter fri sjukvård och tandvård, och utbildning. De som också gav mig en gratis förlossning med kompetent personal och i sjukvårdsmiljö. Ja för att jag fick en utbildning och fick gå i skola.
Tänk om det varit annorlunda. Tänk om jag skulle tvingats betala själv. Ja, med tanke på hur knapert jag haft det så hade min dotter aldrig haft de föräutsättningar hon har i dag i så fall.
Jag betalar gärna skatt. Jag betalar gärna skatt för alla de barn som måste gå på fritids ända fram till sen eftermiddag och som är trötta, oroliga och behöver vuxna.
Jag tycker, att det vore ännu konstigare att jag hämtar min dotter men inte hans son när de båda tillhör samma familj. Jag ska argumentera för min sak, så klart, och försöka få i hop det med min rubrik. Om man tittar på hur det ser ut på fritids. Det är enormt stora barngrupper. Väldigt få vuxna. Det kan knappast vara en miljö som främjar hälsa. Har ni tittat in en eftermiddag vid halvtre tiden nån gång? Jag gjorde det förra veckan, och fy fan säger jag bara.
Där sprang ungar kors och tvärs och ljudnivån så hög att tinnitus måste vara vardagsmat för personalen. Två vuxna människor såg jag, den ena gick inte att få kontakt med för han stod och pratade med en grupp barn. eller rättare sagt försökte prata med en grupp barn och samtidigt kartlägga vad de skulle göra så att han kunde skriva ner vart var och en gick. De skrek mest och han verkade inte få nån ordning på det där.
Den andra personalen, han gick omkring och letade ett barn. Runt om kring sprang en massa ungar. Det gick inte att göra sig hörd.
Jag tänkte att mitt i allt det där kan det ju finnas någon som kanske är ledsen, ensam eller orolig. Hur syns dom barnen? Eller om det är något barn som behöver hjälp? Hur märks man då? Eller ve och fasa om något barn saknas, hur vet man det? Om någon gråter, vem tröstar? Om någon har ont i huvudet, vem sänker ljudet? Eller om något barn, bara behöver en vuxen, för att kunna fungera och hantera att överhuvudtaget vara i en sådan stor barngrupp. Vem finns då?
Alltså det var en fruktansvärt kaotisk miljö!
För mig är det rätt så solklart, att om en vuxen i familjen är hemma, så ska barnen inte gå på fritids, då ska de komma hem! Både för sin egen skull, men också med hänsyn till de stora barngrupper som är. Det vore inte ok att jag satt här hemma på eftermiddagarna och barnen var på fritids.
Ja, säger någon, det är så sorgligt med dessa stora barngrupper.
Ja, tänker jag, men det är ju en resursfråga. Hur ska man finnansiera fler vuxna och mindre grupper? Ska man plocka från äldrevårdens pengar, eller sjukvården, eller?? Hur ska man prioritera?
Ännu viktigare blir ju prioriteringsfrågan när några vill sänka skatterna.
Jag betalar gärna skatt. Jag är så tacksam för alla skattebetalare som ger min dotter fri sjukvård och tandvård, och utbildning. De som också gav mig en gratis förlossning med kompetent personal och i sjukvårdsmiljö. Ja för att jag fick en utbildning och fick gå i skola.
Tänk om det varit annorlunda. Tänk om jag skulle tvingats betala själv. Ja, med tanke på hur knapert jag haft det så hade min dotter aldrig haft de föräutsättningar hon har i dag i så fall.
Jag betalar gärna skatt. Jag betalar gärna skatt för alla de barn som måste gå på fritids ända fram till sen eftermiddag och som är trötta, oroliga och behöver vuxna.
tankar om att vilja ha
I dag gick jag ute och promenerade och drömde mig bort. Tänk om jag bara hade pengar!! Tänk, då skulle jag köpa det där spelet till dottern som kostar typ 3000 kr. Tänk, då skulle vi ha en semester i år då vi reste bort i alla fall en vecka. Ja om jag bara hade pengar då skulle vi köpa hus. Hus hus hus. I alla år har min dröm varit det dära huset på landet. Men va fan, det kostar ju miljoner. Vi har inga miljoner. Och inte har vi råd att låna på oss för mycket heller.
Dessutom träffades vi så sent i livet jag och min sambo att vi redan skaffat barn och därav är rätt så låsta inom en viss radie här. Jag tror inte det skulle uppskattas om vi flyttade en si så där 50 mil bort. Inte ens 10 mil bort är tänkbart. Där husen i alla fall är så pass i pris att man kan tänka sig att ta ett banklån.
ÅÅÅÅ, om jag bara hade pengar.
Semester....vi fick en ordentlig semester förra året. Därav blir vi utan i år. Inte ens självklart att få en nästa år.
Jag skäms över hur otroligt avundsjuk jag är. På alla de med fina hus. Tänk att det finns de som har råd att BÅDE köpa hus och ha semester OCH ny bil OCH kan leva utan att oroa sig för att pengarna ska räcka.
Fy sjutton så avundsjuk jag blir.
Jag tycker vi bor trångt. Jag vill kunna ha ett eget rum jag med. Jag vill slippa trycka in allt i förrådet för att få plats i lägenheten. Dessutom har vi fula tapeter så det skriker om det.
ÅÅÅÅ, om jag bara hade pengar.
Tänk ändå har jag det så mycket bättre nu än tidigare år. De åren jag varit själv med min dotter och hankat mig fram på dålig deltidslön (kvinna inom offentlig sektor dessutom). De åren då jag inte hade körkort och inte hade råd att ta ett. Tillslut tog jag ett banklån och tog ett körkort, det var surt att betala tillbaka.
Bil hade jag rakt inte råd att ha. Knappt en cykel tills jag hittade en begagnad till hyfsat pris. Den var bra innan den stals. Ja de åren var en riktig pers.
En sommar låg jag ute på min gård i en uppblåst barnpool som jag inhandlat billigt på ÖverskottsBolaget. Fylld med kallt vatten för att svalka lite. I den tillbringade jag min semester tillsammans med min dotter. Då hade jag ännu inget körkort, ingen cykel och inga pengar. Vi tog oss i bland till stadsparken, men det innebar busspengar och matsäck så det fick bli sällan.
Hus var inte att tänka på då. Då drömde jag om egen tid i bland, kanske bio eller bara en promenad, ja en promenad är ju gratis, men då fanns ingen barnvakt. Ja då drömde jag om att kunna köpa nya jeans eller en ordentliga kläder till dottern. Eller en cykel med barnsadel. Eller bara lite godare mat. Ja, då önskade jag mig pengar för att kunna köpa en ny fungerande teve, inte så stor inte så dyr. Men fungerande. Jag ville försäkra min dotter, men då behövde jag mer pengar. Jag ville spara till min dotter. Men då behövde jag mer pengar.
Men pengar var en bristvara. Så vi plaskade i poolen, jag och min dotter. Nöjda över att vi i alla fall hade en pool som svalkade.
Nu har jag jeans, cykel med barnsadel och semestern tillbringas kanske inte alltid på de resor jag önskar, kanske inte ens utanför kommuns gränser, men vi tar oss till en sjö i närheten och kan ligga en hel dag och sola och bada och grilla korv och fika. Jag har körkort och bil har min sambo. Vi kan till och med åka och tälta i bland. Ja, vi har ett tält. Ett stort fint tält. Dottern har ett stort rum med fina saker och hon får inte ett teve spel som hon önskar så innerligt, men hon fick ett gameboy för ett tag sedan. Det hade aldrig inträffat förr.
Vi har god mat och i bland har vi till och med lyxig mat. I vintras fick dottern för första gången en alldeles ny inköpt overall.
Vi har katter som hon alltid drömt om. Hon ska få en ny cykel snart.
Men vi har inget hus!! Ingen egen tomt!! Ingen resa! Inte ens inom landet. Inget Wii.
Medan jag går där och funderar passerar jag ett stort fönster. Där innan för sitter en familj med flera barn. De ser fundersamma ut. Det är migrationsverkets fönster, de har nyligen anlänt i lokaler här intill. Jag tänker att det måste ändå vara det svåraste, att tvingas fly, att utsättas för krig, terror, hot om sitt och sin familjs liv. Tänk att få lämna allt man äger och tvingas fly.
Tänk att komma till ett nytt land, med helt nytt språk, utan pengar, utan sina saker och utan sin släkt och sina vänner. Tänk att vara så traumatiserad att man inte sover eller kan äta ordentligt och ständig ångest. Tänk att trots allt det man varit med om har man tagit sina barn och flytt.
Tänk att sitta där med alla sina barn och oroa sig för vad deras framtid ska bli.
Hur fan kan jag gå här och vara avundsjuk? På vaddå? Pengar??!!! Det är äckligt egentligen. Att vi bara vill ha och ha och ha. Att vi är så upptagna av vår girghet att vi helt glömmer bort de som inte har något alls.
Snacka om I-lands problem "jag vill ha ett eget rum"
??!! En egen tomt !!?? ett teve spel!!!!!!!!!!!!!! Men guuud så äckligt.
Genast lovar jag mig själv att aldrig glömma bort att ge.
Att aldrig sluta uppskatta de små sakerna i livet. Att aldrig sluta känna tacksamhet och glädje för det jag har, i stället för att tänka på allt jag inte har.
Fru Gud! Jag har ett hem, ett varmt och kärleksfullt hem. Tapeterna är visserligen fula, men det är i alla fall vårat hem! Barnen (de stora) har varsitt rum, Stora fina rum och massa fina saker. De leker inte ens med hälften....
Jag har inget rum där jag kan pyssla, sy, måla, pussla mm som jag planerade. Men jag har ett sovrum. Det hade jag inte förr. Jag har en dator!! Också nytt sen en tid. Jag har en sambo, en alldeles underbar sambo som älskar just mig! Vi har en underbar liten bebis. SYskonen är världens raraste och har så roligt i hop. Vi är en familj!
Det borde väl vara mera värt?
Varför vill vi människor alltid ha mer och mer och mer?
Dessutom träffades vi så sent i livet jag och min sambo att vi redan skaffat barn och därav är rätt så låsta inom en viss radie här. Jag tror inte det skulle uppskattas om vi flyttade en si så där 50 mil bort. Inte ens 10 mil bort är tänkbart. Där husen i alla fall är så pass i pris att man kan tänka sig att ta ett banklån.
ÅÅÅÅ, om jag bara hade pengar.
Semester....vi fick en ordentlig semester förra året. Därav blir vi utan i år. Inte ens självklart att få en nästa år.
Jag skäms över hur otroligt avundsjuk jag är. På alla de med fina hus. Tänk att det finns de som har råd att BÅDE köpa hus och ha semester OCH ny bil OCH kan leva utan att oroa sig för att pengarna ska räcka.
Fy sjutton så avundsjuk jag blir.
Jag tycker vi bor trångt. Jag vill kunna ha ett eget rum jag med. Jag vill slippa trycka in allt i förrådet för att få plats i lägenheten. Dessutom har vi fula tapeter så det skriker om det.
ÅÅÅÅ, om jag bara hade pengar.
Tänk ändå har jag det så mycket bättre nu än tidigare år. De åren jag varit själv med min dotter och hankat mig fram på dålig deltidslön (kvinna inom offentlig sektor dessutom). De åren då jag inte hade körkort och inte hade råd att ta ett. Tillslut tog jag ett banklån och tog ett körkort, det var surt att betala tillbaka.
Bil hade jag rakt inte råd att ha. Knappt en cykel tills jag hittade en begagnad till hyfsat pris. Den var bra innan den stals. Ja de åren var en riktig pers.
En sommar låg jag ute på min gård i en uppblåst barnpool som jag inhandlat billigt på ÖverskottsBolaget. Fylld med kallt vatten för att svalka lite. I den tillbringade jag min semester tillsammans med min dotter. Då hade jag ännu inget körkort, ingen cykel och inga pengar. Vi tog oss i bland till stadsparken, men det innebar busspengar och matsäck så det fick bli sällan.
Hus var inte att tänka på då. Då drömde jag om egen tid i bland, kanske bio eller bara en promenad, ja en promenad är ju gratis, men då fanns ingen barnvakt. Ja då drömde jag om att kunna köpa nya jeans eller en ordentliga kläder till dottern. Eller en cykel med barnsadel. Eller bara lite godare mat. Ja, då önskade jag mig pengar för att kunna köpa en ny fungerande teve, inte så stor inte så dyr. Men fungerande. Jag ville försäkra min dotter, men då behövde jag mer pengar. Jag ville spara till min dotter. Men då behövde jag mer pengar.
Men pengar var en bristvara. Så vi plaskade i poolen, jag och min dotter. Nöjda över att vi i alla fall hade en pool som svalkade.
Nu har jag jeans, cykel med barnsadel och semestern tillbringas kanske inte alltid på de resor jag önskar, kanske inte ens utanför kommuns gränser, men vi tar oss till en sjö i närheten och kan ligga en hel dag och sola och bada och grilla korv och fika. Jag har körkort och bil har min sambo. Vi kan till och med åka och tälta i bland. Ja, vi har ett tält. Ett stort fint tält. Dottern har ett stort rum med fina saker och hon får inte ett teve spel som hon önskar så innerligt, men hon fick ett gameboy för ett tag sedan. Det hade aldrig inträffat förr.
Vi har god mat och i bland har vi till och med lyxig mat. I vintras fick dottern för första gången en alldeles ny inköpt overall.
Vi har katter som hon alltid drömt om. Hon ska få en ny cykel snart.
Men vi har inget hus!! Ingen egen tomt!! Ingen resa! Inte ens inom landet. Inget Wii.
Medan jag går där och funderar passerar jag ett stort fönster. Där innan för sitter en familj med flera barn. De ser fundersamma ut. Det är migrationsverkets fönster, de har nyligen anlänt i lokaler här intill. Jag tänker att det måste ändå vara det svåraste, att tvingas fly, att utsättas för krig, terror, hot om sitt och sin familjs liv. Tänk att få lämna allt man äger och tvingas fly.
Tänk att komma till ett nytt land, med helt nytt språk, utan pengar, utan sina saker och utan sin släkt och sina vänner. Tänk att vara så traumatiserad att man inte sover eller kan äta ordentligt och ständig ångest. Tänk att trots allt det man varit med om har man tagit sina barn och flytt.
Tänk att sitta där med alla sina barn och oroa sig för vad deras framtid ska bli.
Hur fan kan jag gå här och vara avundsjuk? På vaddå? Pengar??!!! Det är äckligt egentligen. Att vi bara vill ha och ha och ha. Att vi är så upptagna av vår girghet att vi helt glömmer bort de som inte har något alls.
Snacka om I-lands problem "jag vill ha ett eget rum"
??!! En egen tomt !!?? ett teve spel!!!!!!!!!!!!!! Men guuud så äckligt.
Genast lovar jag mig själv att aldrig glömma bort att ge.
Att aldrig sluta uppskatta de små sakerna i livet. Att aldrig sluta känna tacksamhet och glädje för det jag har, i stället för att tänka på allt jag inte har.
Fru Gud! Jag har ett hem, ett varmt och kärleksfullt hem. Tapeterna är visserligen fula, men det är i alla fall vårat hem! Barnen (de stora) har varsitt rum, Stora fina rum och massa fina saker. De leker inte ens med hälften....
Jag har inget rum där jag kan pyssla, sy, måla, pussla mm som jag planerade. Men jag har ett sovrum. Det hade jag inte förr. Jag har en dator!! Också nytt sen en tid. Jag har en sambo, en alldeles underbar sambo som älskar just mig! Vi har en underbar liten bebis. SYskonen är världens raraste och har så roligt i hop. Vi är en familj!
Det borde väl vara mera värt?
Varför vill vi människor alltid ha mer och mer och mer?
Några kritiska tankar om facebook...
Alltså Face book, vad är det egentligen för något gott med detta facebook? Jo man får kontakt med gamla vänner och kompisar "från förr", jo det är ju kul. Så sant!
Men ärligt talat, är inte en del gamla avslutade kontakter ämnade för att ligga i graven? I bland kan det nästan sätta i gång mer grubbel och nojja att helt plötsligt ha personer man inte längre känner i sin vardag. Ni vet status: "ska gå och sova" och massa kommentarer "jaha du är trött" från människor jag lekte med när jag var 7 år eller 10 år och som jag egentligen inte alls skulle haft kontakt med i dag om det inte vore för facebook.
Eller när de helt plötsligt vet allt om mina relationer och familjesituation och har sett kort på hela min familj och tycker sig nästan känna mig numera på nytt.
Alltså för att inte tala om hur ensam man kan känna sig när man bara har 142 vänner på facebook och upptäcker att kamraten har 419. "Varför tycker ingen om mig??" "varför har hon addat den och den men den och den har inte addat mig?"
För att inte tala om hur beroende framkallande det kan vara att sitta och klicka runt på detta facebook!!
Jag överväger att helt avsluta facebook för min del, men något hindrar mig.....något sliter och drar mig tillbaka.,....
Kan det vara känslan av att jag kanske riskerar att bli utanför, missa något, eller bortglömd....
Eller kan det vara så att om jag inte sitter och klickar runt på facebook så blir jag medveten om alla vardagliga måsten som ligger och spökar....??!!
Men ärligt talat, är inte en del gamla avslutade kontakter ämnade för att ligga i graven? I bland kan det nästan sätta i gång mer grubbel och nojja att helt plötsligt ha personer man inte längre känner i sin vardag. Ni vet status: "ska gå och sova" och massa kommentarer "jaha du är trött" från människor jag lekte med när jag var 7 år eller 10 år och som jag egentligen inte alls skulle haft kontakt med i dag om det inte vore för facebook.
Eller när de helt plötsligt vet allt om mina relationer och familjesituation och har sett kort på hela min familj och tycker sig nästan känna mig numera på nytt.
Alltså för att inte tala om hur ensam man kan känna sig när man bara har 142 vänner på facebook och upptäcker att kamraten har 419. "Varför tycker ingen om mig??" "varför har hon addat den och den men den och den har inte addat mig?"
För att inte tala om hur beroende framkallande det kan vara att sitta och klicka runt på detta facebook!!
Jag överväger att helt avsluta facebook för min del, men något hindrar mig.....något sliter och drar mig tillbaka.,....
Kan det vara känslan av att jag kanske riskerar att bli utanför, missa något, eller bortglömd....
Eller kan det vara så att om jag inte sitter och klickar runt på facebook så blir jag medveten om alla vardagliga måsten som ligger och spökar....??!!
